För svenska dagens skull: Mörkerboken av Hannele Mikaela Taivassalo & Lena Frölander-Ulf.

Idag är det svenska dagen. Därför – alltså för att fira dagen och för att hylla det fina svenska språket bestämde jag mig att läsa en svenskspråkig bok och skriva ett inlägg om den på svenska.

Boken som jag valde är sagoboken Mörkerboken (har utgetts på finska med namnet Hämäräkirja) av författaren Hannele Mikaela Taivassalo och illustratören Lena Frölander-Ulf. Den finns på min egen bokhylla.  Den har stått där som oläst nästan i ett halvt år. Bilderna har jag nog tittat på och bläddrat igenom hur många gånger som helst. Och det är ju faktiskt de fantastiska bilderna och det ovanliga utseendet som är det bästa hos den mörkfärgjade Mörkerboken.

 

Varifrån har boken fått namnet är inte svårt att gissa efter att ha sett den. Mörkerboken är faktiskt en väldigt mörk bok, men vad det kommer i innehållet och dess budskap finns det inget mörkt där! Sagan som berättas är vacker och ljus med ett viktigt budskap: att äga massor av dyra saker är inte det viktiga i livet. Det bara orsakar avundsjuka, för de som inte har så mycket av det materiella, alla de fina prydnaderna, juvelerna och delikatesserna vill råna dig, om du har det. Det viktiga är att få leva utan rädsla i frid med en medmänniska som tycker om dig och som du också tycker om.

Mörkerboken är en saga om en prinsessa som heter Liten. Hon sitter på sin soffa i sitt fina slott och läser en bok i lugn och ro, fast det är väldigt mörkt ute och i mörkret kan det gömma sig hur farliga odjur som helst. Eller kanske häxor. Eller onda människor. Eller vad som helst som är farligt.

Ute hoar en uggla ständigt ”Oro, oro!” för att varna för allt det som är farligt. Men Liten hör det inte.  Men det finns en i slottet som hör det, hovmarskalken, och han är väldigt oroligt. Han låser alla dörrar, portar och lås och allt som bara går allt låsas.
 

Han kommer till Liten för att varna också henne för allt det som man kan vara rädd för. Här är en lista om alla farliga saker som hovmarskalken framställer för prinsessan:
 

Snart blir prinsessan också orolig. Han blir rädd för allt det  farliga som kan hända i livet. Allt det som mörkret kan gömma. Liten har så mycket av alla dyra saker i sitt slott, att det kan finnas många som vill komma och råna allt det:

Djupt inne i mörkaste skogen, kanhända, säger möjligtvis en trollkarl till en rövare:

-          Zå, min schära ovän, vad har man där på zlottet zom man zkyddar  zå, mnja?

Och rövaren grymtar kanske till svar:

-          Hm. Haja int tänkt på. Faktiskt. Men nog ser de ut nog som om man har nåt VÄRDEFULLT. Nåt som man måst LÅSA o VAKTA. Ja. Hm. Vadenukanvara.

    Måhända tittar de båda sedan upp mot slottet, med giriga och lystna blickar

 

 

 

 

Men när man måste vara ständigt rädd för något, är man faktiskt inte lycklig:

Det blir så svårt att äta, så svårt att sova, så svårt att läsa så svårt också att sitta framför spisen om kvällarna och snurra sitt hår och och höra hur ugglan hoar Oro! Oro!

Så en dag bestämmer sig Liten att han nu har blivit trött på att vara rädd! Det måste slutas! Han öppnar alla lås och springer direkt ut till den farliga, mörka skogen. Men det är inte alls farligt där! Inga odjur, inga onda människor.

 

 

Medan Liten är ute i skogen, händer det saker och ting i slottet som hon vet ingenting om:

Att där slukas korvar. (Munnarna fulla och händerna med!)

 Att det frossas i gräddtårtor och chokladpraliner. (De borde inte svälja så snabbt, nu missar de ju smaken!)

Att flera fickor stoppas fulla med guld och juveler. (Trotts att ingen är på väg någonstans. Trots att ingen egentligen behöver varken guldet eller ädelstenarna.)

Ingenting vet Litet om vad som sker på slottet. Och för ett ögonblick undrar hon heller

  

I skogen hittar Liten en jordkola och kryper in. Där hittar hon en liten stackare, precis lika liten som hon själv.  Men hur är det med könet av denna Stackare? (Det här var faktiskt det roligaste i hela boken!):

-          Är du en flicka eller en pojke? frågar Liten.

-          Jag är törstig, svarar Stackaren.

Liten har hittat sin lycka i skogen, under jorden i kulan hos Stackaren. De bor i sin jordkula och är lyckliga och nöjda utan några guldskatter eller fina slott. Sådana saker de bara skrattar åt!

 

 

 

Det enda som är inte så fint hos denna annars så fina bok är att boken faktiskt luktar lite illa. Så roligt som det låter. Men så var det redan i butiken. Det är troligen bläcklukten som orsakas av den stora mängden bläck som man måste ha använt för att göra boken så mörk och svart.

 

P.s Även i bloggen Meidän perheen kirjat har man skrivit om denna bok.